Mitt i nervositeten.
När man lyssnat klart på sina egna tankar och allt bara känns som ett eko i huvudet borde man ta det som ett tecken att göra något av bilderna man målar upp. Men verkligheten är aldrig lika vacker som bakom våra stängda ögonlock, den bedrar oss och lockar med sin skönhet tills vi förblindas av det vi hoppats på.
Längtan och begär är det som håller människor på fötter, vi kämpar oss mot ytan medans vi drar ned andra, ingen vill vara själv på botten. Men det vi inte är redo för är att på toppen blåser det kallt och medkänslan man flydde från på vägen hit lyser med sin frånvaro i stjärnglansen.
Allting i livet sårar en tillslut, och det enda vi strävar mot är jämförelsen med andra. Enda sättet att få ens eget liv att kännas bättre är att jämföra med någon som har det sämre, och trots det gapar vi efter mer och ser det gröna gräset på andra sidan.
Mänskligheten är ett satans påhitt.
